Tillit är viktigt!

Igår blev det helt plötsligt solklart något jag långsamt börjat inse under en längre tid, och något som min syster försökt banka in i mitt huvud sen jag köpte Disa;
Man måste lita på sin häst!!!
(i detta fall betyder "sin" hästen man för tillfället hanterar/sitter på/osv)

Och varför har jag då inte insett detta tidigare, och varför har min syster fått tjata på mig (och det kommer hon nog få fortsätta göra ett bra tag framöver)?

Jo, för ca 2,5 år sedan hade jag en väldigt tråkig upplevelse med en häst. Egentligen var det inte hästen som det var fel på alls, men det har tagit lång tid att inse. Och när jag köpte Disa var hon lika mycket en läromästare som ett sätt för "rehabilitering".

Vad som hände var att jag blev medryttare på en häst som när jag skulle börja rida var halt. Då ägaren skulle vara borta i en vecka skulle jag ha hand om hästen och lära känna den var det sagt. Det var en tävlingshäst och ägaren/ryttaren var mycket ambitiös och siktade på 140-placeringar det närmaste halvåret. Jag skulle få rida dressyr 2 gånger i veckan, för instruktör (då och då) som de betalade. Som motprestation skulle jag ha hand om hästen vissa dagar, med all skötsel och även hjälpa till med en del stallhyra. Det som var viktigt var att även när hästen hade vilodag var man tvungen att motionera den på något sätt, för den behövde röra på sig mycket annars blev den för stark osv...
Tyvärr reflekterade jag inte över att man inte minskade på något foder under den perioden av hälta, inte heller över att hästen hade haft boxvila i nån vecka. Så klart gav det hela en vääääldigt pigg och energisk häst!
Så min första dag med hästen tänkte jag att vi skulle ta en promenad ut i skogen runt stallet. Först gick allt bra, men när sedan hästen insåg att vi var på väg hem, började problemen. Den ville inte alls gå snällt brevid och ta nån tugga här och där av gräset. Den ville SPRIIIINGA! Och jag var det som var i vägen, så han gjorde det som behövdes för att bli av med mig, vilket gick ut på att sparka mot mig... Först reste han sig rakt upp, trodde nästan han skulle gå över, och sen kastade han sig runt och kickade mot mig. Att ha en bakhov 10 cm från ansiktet var riktigt, riktigt läskigt!

På något sätt tog vi oss hem, jag darrande som ett asplöv och han trippande, hoppande farande runt, runt mig.
Det blev inga fler promenader.

Sen när det var dags att börja skritta honom under ryttare, för jag gav ju inte upp, han var ju så go när vi var i stallet, fortsatte han vara läskig. Och det var ju delvis för att jag helt slutat lita på han. Han kunde hoppa rakt ut i vägen framför en bil, och andra gick han hur lugnt som helst förbi. Han gillade verkligen inte att bara skritta utan taktade mest hela tiden om jag inte lät han trava (vilket för ryttaren var ok, han var ju så pigg).

Allt detta fanns kvar i mig och det har tagit mig nästan 1,5 år med Disa att inse hur mycket den där hästen ställde till med. Men igår när vi hoppade litade vi på varandra till 178%!! Och så bra det blev!!!!!

Har inte ridit något annan häst på länge, men tanken på det gör att det pirrar lite i magen, och någonstans tror jag aldrig den känslan helt kommer lämna mig dock...

Förutom vår egen insats (min och Disas) under gårdagen var det även när jag såg några av de andra rida under dagen (och under de senaste månaderna) som det till slut blev solklart för mig, och inte bara ligga lite i det undermedvetna, hur mycket förtroendet mellan häst och ryttare spelar roll för ekipagets prestation. Man kan vara en superduktig ryttare, men litar man inte på hästen kommer det aldrig bli helt bra, och samtidigt kan man vara en medelmåttig ryttare som litar på sin häst och få helt underbara resultat!