När jag kom upp till stallet var det nästan ingen där, och definitivt ingen att rida ut med. Funderade ett tag på att vänta och se om någon skulle komma, men efter att ha gjort iordning foderpåsarna så bestämde jag mig för att ge mig av. Disa och jag har inte ridit själva ut på kanske 1 år, och då har syster yster fått följa med gående..
Men idag var det dags, premiär! Vår tillit skulle sättas på prov!
Vi började med att skritta ut i hagen, vi följde samma väg som jag och Ninni på Odyne har tagit några gånger. Sen upp på vägen och in mot Häckensta. Strax efter att vi börjat skritta på vägen möter vi en TRAKTOR. Och det var ingen lite traktor, den var stor med ett jättestort släp...
Så jag vände, för vi fick inte plats någonstans på sidan, tänkte skritta upp på vägen mot Lyckan och stanna där. Det tyckte inte Disa var nån bra idé alls. Så när vi kom till Lyckan-vägen, vägrade hon gå upp däråt. Sen rullade hon med ögon och trippade lite innan hon satte av i den där fjantiga "sken"-galoppen. Att kalla det skengalopp är verkligen att ta i, tror de flesta andra hästar i stallet kan trava fortare....
Jag, inte alls rädd, utan mest förundrad över hennes fånerier, fick stopp på henne när vi bara "skenat" ca 5 m. Så utanför ridhuset kunde vi stanna och vänta på att han skulle köra förbi. Sen fick jag henne att trava bort mot Häckensta! =)
Knasigt att man kan bli så glad över att möta en traktor, men det var vad jag blev. För jag kunde hantera både situationen och hästen! Framsteg!! =)
Här är en bild från idag på min andra fjantiga pälskling (det är alltså min hund, fast det knappt syns att han är en...):
Alla steg framåt är framsteg!!
SvaraRadera